En ytlig teoretisk genomgång för nybörjarklickaren

Det är lätt att man som nybliven klickertränare går vilse i all teori. Visst är det så att klickerträning bygger på beteendevetenskap, men man behöver verkligen inte ha en doktorsexamen för att komma igång. Våga prova, våga misslyckas, och framför allt: våga träna! Så länge man följer klickerfilosofin kan i stort sett ingenting bli så fel att det inte går att fixa i efterhand.

Vad är klickerträning?

Alla klickertränare tränar olika, men vi har alla en gemensam grund att stå på:

1. Vi använder positiv förstärkning (vi belönar det vi vill ha), utsläckning (det vi inte vill ha får ingen reaktion alls), och i viss del negativt straff (vi tar bort något som hunden vill ha för att stoppa ett beteende, oftast oss själva och chansen till
belöning). Vi använder INTE det som, något förvirrande, kallas för positivt straff (positivt betyder rent vetenskapligt att något läggs till situationen): vi utsätter inte hunden för obehag i form av hårda ord eller (otrevlig) fysisk hantering.
De allra flesta använder godis som förstärkare, det är naturligt för hunden att jobba för, det går fort att äta upp, och det är åtråvärt.

2. Träningen bygger på hundens egeninitiativ. Detta betyder att vi måste få hunden att vilja träna, annars går den och gör något annat. Inte nog med det, vi lockar inte heller med något som hunden vill ha för att få den att göra saker. Hundens jobb är att prova olika beteenden, vårt jobb är att markera och förstärka det beteendet vi vill ha. Alltså: först jobbar hunden, sedan kommer belöningen.

3. Vi jobbar systematiskt med en betingad förstärkare. En betingad förstärkare är ett ljud / visuellt tecken / beröring som av hunden sammankopplas med att något trevligt följer. Den lilla plastdosan som ger ifrån sig ett klickljud är oftast vårt “weapon of choice”, delfintränare använder visselpipa eftersom den hörs bättre under vatten, akvariefiskar svarar ofta bra på en ljussignal, sköldpaddor kan man knacka på skalet.
I fortsättningen kommer jag enbart att prata om klickern, men det är viktigt att förstå att det inte är plastdosan som är “magisk”, utan träningsupplägget i stort.
Det klicket gör är att “fotografera” det beteendet vi vill ha. Klicket betyder för hunden “exakt DET DÄR gjorde du rätt, och kommer att få en godisbit för”.

4. Klickerträning bygger på beteendevetenskap. Vi tittar på vad hunden de facto GÖR. Vi bryr oss inte om ifall hunden är arg, rädd, envis, uppstudsig, etc. Vi tittar enbart på beteenden, och förändrar dem med hjälp av förstärkning / utsläckning.
En grundläggande regel är “hundar gör det som lönar sig”. Hunden gör alltså aldrig fel, utan den följer bara den väg som ger mest utdelning. Detta ställer högre krav på oss som hundtränare, vi kan inte längre skylla på “dåligt ledarskap” eller “rasen är sådan”. Du får det du tränar, medvetet eller omedvetet!

Med detta klart kastar vi oss över lite rena träningstips!

Belöningskvalitet

Den allra första övningen du gör är att testa vad hunden verkligen gillar. Ofta tror vi att “min hund gillar bara frolic (eller boll, eller klappar, eller leversnittar)”, men får hunden själv välja är det grillad kyckling som gäller...Att jobba med riktigt bra förstärkare gör livet så mycket enklare!
Dags att “ladda klickern”. Vi vill att det där klickljudet ska gå rakt in i hundens medvetande och få den att tänka “mmmm...kyckling...”. Det gör vi genom att klicka och mata ett antal gånger, utan att hunden gör något speciellt. Var noga med att du står passiv när du klickar, peka inte på hunden med klickern. Vi vill vara helt säkra på att det är just klickljudet som blir betingat, inte någon ofrivillig rörelse.
Du märker att hunden har förstått när den tittar på dig med hungrig blick så fort den hör klicket. Nu har du en hund som upplever klicket som en belöning, och aktivt kommer att försöka få dig att klicka.

Kriterier

Så, vad vill du att hunden ska göra? Kraven som du sätter för att hunden ska få sitt klick kallas kriterier. Att verkligen själv veta vilka kriterier man sätter är en nödvändighet. Jag rekommenderar att innan man börjar träna ett moment gör man en kriterieplan, en stegvis beskrivning som börjar med det hunden redan kan och sedan trappsteg för trappsteg höjer kriterierna tills man är vid målet. Detta stegvisa närmande kallas shejping (försvenskning av engelskans “shape”, skapa). Ju fler små, små steg du kan dela upp beteendet i, ju lättare är det att förstå för hunden.
Om du t ex vill träna target med nos mot handflata kan en enkel kriterieplan se ut så här:

1. Hunden tittar på handen
2. Hunden rör sig mot handen
3. Hunden nosar på handen
4. Hunden nosar på handflatan
5. Hunden uppsöker handen, var den än finns
6. Hunden håller kvar nosen en halv sekund
7. Hunden håller kvar nosen en hel sekund
O s v.
Man kan göra stegen ännu mindre än i mitt exempel vid behov.

Tajming

Nästa svårighet är att verkligen klicka i rätt ögonblick, att ha bra tajming. I början är vi långsamma på att koppla från hjärnan till tummen, men med träning blir man bättre. Tyvärr är det så att hunden inte vet att du klickade “fel”, den kommer att göra det du klickar för och inte det du menade att klicka för. Hunden ska inte straffas för att du gör fel, så varje klick måste åtföljas av godis. Annars förlorar klicket snart sin betydelse!

Frekvens

OK, nu står ni där, du och hunden. Du har godiset på plats, klickern i handen, en hungrig hund, och kriterieplanen klar. Du väntar på att hunden ska utföra ditt “första steg”. Hunden tittar på dig en stund, och går sedan och nosar i ett hörn. Vad blev fel? Svaret ligger i belöningsfrekvensen, dvs hur ofta hunden får klick och belöning. Eftersom klickerträning till stor del bygger på hundens fria val så behöver vi göra det lönt för hunden att delta i våra fåniga lekar, och det gör vi genom att belöna den ofta.
Frekvensen hänger ihop med kriterierna, är kriterierna för höga (för svåra) så blir frekvensen för låg. Båda dessa hänger i sin tur ihop med enkel sannolikhetslära: hur sannolikt är det att hunden kommer att klara av att uppfylla mina kriterier här och nu? Om sannolikheten är väldigt låg, så måsta man börja på en betydligt lättare nivå, även om man upplever att hunden “borde” kunna bättre. Gör den det inte så kan den det inte. En bra frekvens ligger på 7 - 10 klick i minuten. Är du nere på 2-3 klick / minut så kommer din hund snart att tröttna och ge upp (om du inte har en total arbetsnarkoman). Snålhet är en dålig vana, var generös!

Praktiska övningar att börja med

Sådärja, nu har du teorin klar för dig (åtminstone den absolut grundläggande). Här följer fem övningar att prova på, antingen följer du min kriterieplan, eller också gör du en egen som passar dig och din hund bättre. Det viktiga är att du funderar och planerar INNAN du tränar. Om inte du har målet och vägen dit klara för dig kommer du aldrig att kunna förmedla dem till din hund!
Börja varje pass med att “starta upp” din hund genom att klicka ett par gånger för att den är hos dig, att den tar kontakt, att den är villig att jobba. Håll passen korta, ca 60 sekunders träning följt av 60 sekunders paus. I pausen gör du en kort genomgång i huvudet av hur hunden svarade, och om du behöver göra om din planering något (det behöver man ofta).
Kom ihåg: hunden ska vara aktiv, du ska vara passiv. Klicka för rörelse, inte passivitet. Lura inte dig själv genom att “hjälpa” hunden genom att locka eller visa, vi vill att den ska tänka själv.

Kontakt

Absolut grundläggande för att kunna träna är att du har en hund som vill vara hos dig och som tittar på dig. Precis som allt annat är det en färdighet som man övar upp! Ofta är det allra första beteendet som man lär hunden det som hunden kan bäst, därför är det lämpligt att börja med just kontakten. Var noga med din tajming! Det är lätt gjort att råka klicka lite för sent, precis när hunden tittar bort, och då blir effekten den motsatta mot den vi vill ha...

Övning ett: spontankontakt.
Målet är att göra hunden medveten om att trevliga saker händer när man tar kontakt med sin ägare.

1. Stå still med hunden i halvlångt koppel. Var helt passiv.
2. Vänta tills hunden tittar upp på dig.
3. Klicka och belöna rikligt med beröm, smek, lek och godis.
4. Upprepa tills hunden tittar på dig så fort du ställer dig passivt.
5. När hunden börjar titta på dig vänder du dig sakta ett steg från hunden, så att den måste följa dig runt för att behålla kontakten. Utöka gradvis till ett halvt varv, sedan ett helt. Jobba åt båda hållen.
6. Utveckla det hela till en rolig lek, där du försöker “lura” hunden att tappa kontakten, och den gör sitt bästa för att hålla kvar den.
7. Byt miljö tills hunden gör likadant i alla miljöer.

Övning två: lära sitt namn
Så fort hunden hör sitt namn ska den titta på dig och invänta vidare information.

1. Koppla ihop hundens namn med en trevlig upplevelse genom att ett några gånger säga namnet och direkt ge en liten godbit.
2. Ha hunden sittande framför dig. När den tar kontakt (tittar på dig) säger du namnet innan du klickar och belönar.
3. Börja kasta iväg godbiten en bit, så att hunden måste lämna dig. Säg namnet en liten stund efter den har ätit sin godbit men innan den har hunnit ta kontakt igen. Klicka så fort den lystrar.
4. Överraska hunden när den inte är beredd. Använd godis som du inte har något emot att äta upp själv. Säg namnet tydligt en gång. Om hunden inte lystrar äter du själv ljudligt upp godiset. Lockas inte att upprepa namnet, hunden ska svara första gången annars har den försuttit sin chans.
5. Byt miljö.

Övning tre: “puss”
Lär hunden att ge en puss på munnen. Man lär helt enkelt hunden en signal för att visa en vänskaplig gest gentemot ägaren, och även om signalen är inlärd har den fortfarande samma betydelse för hunden (jämför med att le även om du är arg eller sur; leendet i sig frigör vissa ämnen i kroppen som gör att du blir lugnare och känner dig gladare). Hundar som är ängsliga och försiktiga lär sig att det är OK att vara när ägarens ansikte, och får bättre självförtroende. Dessutom är det ett roligt trix att visa sina vänner.

1. Ha hunden sittande mittemot dig. Sitt själv ner, så att din mun är i pusshöjd för hunden. Har du en väldigt liten hund kan det underlätta att ha den på ett bord.
2. Visa hunden att du håller en godbit i handen. För den sakta mot din mun och låt hunden ta godbiten ur din hand, så nära din mun som möjligt. Klicka precis innan hunden tar godisen.
3. Håll godbiten mellan läpparna. Visa med handen och låt hunden ta den. 4. Lägg till kommando “puss“, sätt godbiten mellan läpparna, låt hunden ta den.
5. Säg “puss”, peka på munnen, men ha ingen godbit mellan läpparna. Hunden kommer att tro att den finns kvar och röra vid dina läppar med nosen eller tungan. Klicka och belöna genast med en godbit från handen, när nosen är kvar vid din mun.
6. När hunden förstår kommandot behöver du inte längre ge den godbiten vid munnen, utan först när pussen är klar.

Target

Targetträning, eller målträning på ren svenska, innebär att man lär hunden göra något på något speciellt. De vanligaste är tass på musmatta, nos på pinne, och - den enklaste (enligt mig) - nos på hand. Handen har man alltid med sig. De flesta av oss dirigerar redan runt våra hundar med händerna, varför inte verkligen träna in det så att båda parter blir medvetna om vad vi gör?
Istället för att locka hunden att göra olika saker genom att den får följa en godisbit, kan man enkelt träna in en fingertarget som fyller samma funktion. Som alla hjälper behöver även en target tränas bort, men för att “få igång” vissa beteenden har man mycket nytta av att hunden kan följa pekfingret med nosen. Dessutom är det nyttigt för godisfixerade hundar, en första övning i att aktivt lämna godiset och utföra något för att få sitt klick.

Övning fyra: fingertarget

1. Visa fram ditt pekfinger. Klicka när hunden nosar, belöna från andra handen, ta undan pekfingret. Upprepa flera gånger, tills hunden söker upp ditt pekfinger så fort du tar fram det.
2. Kräv att hunden ska nudda två gånger vid fingret innan du klickar, eller hålla kvar nosen lite längre tid.
3. Rör sakta fingret när hunden rör vid det. Klicka när nosen följer fingret 1 cm.
4. Öka hur länge nosen ska följa fingret, 1 cm i taget. Öka tempot. Börja röra fingret lite oförutsägbart.
5. Visa hunden att du har en godis i andra handen. För att få sitt klick måste den göra det som lönade sig sist - röra vid fingret. När du lägger till detta kriteriet så SÄNKER du alla övriga kriterier, det räcker med en snabb nudd, eller i vissa fall en rörelse mot rätt finger för att hunden ska få sitt klick.
6. Du kan nu använda att hunden följer ditt finger för att få fram andra beteenden, som sitt (fingret förs snett uppåt bakåt, när nosen går upp går rumpan ner), buga (fingret förs in mellan hundens framben så att hunden gör en bugning med framdelen), snurra (låt nosen följa fingret hela varvet runt).

OBS! Target är bara till för att öka sannolikheten att hunden bjuder på ett visst beteende, efter två eller tre gånger är det shejpingen som tar vid.

Självkontroll
Detta kallas populärt “doggie-zen” eller “omvänt lockande“ om man inte sätter på kommando. Hunden ska kort sagt lära sig att kontrollera sina impulser att omedelbart störta iväg efter godiset / kaninen / söndagssteken / joggaren och istället ta kontakt med ägaren och “be om lov”. Om man lär in kommandot “Nej” på detta viset blir betydelsen “avbryt vad du än gör och ta kontakt med mig, för jag har något bättre på gång”.
Det är viktigt att fokusera på vad man vill att hunden SKA göra (ta bort nosen från godiset och ta kontakt), att den då på samma gång låter bli att försöka stjäla godiset är en naturlig effekt.
Om du har en slö, osäker, eller av någon annan anledning passiv hund är detta extra viktigt att tänka på, då du annars riskerar att hunden “fryser” och inte rör sig alls. Återigen: klicka för aktivitet!

Övning fem: det förbjudna godiset
Hunden lär sig grundidén: att storma fram lönar sig inte, att avvakta och kolla ägaren lönar sig. Inlärning av kommandona “nej” och “varsågod”.

1. Hunden sitter mittemot dig. Håll en bit godis i handen, så att hunden vet att den är där men inte kommer åt den.
2. Hunden kommer att försöka alla trix för att komma åt godiset. Var passiv tills hunden flyttar huvudet från handen. I samma ögonblick som hunden påbörjar sin reträtt klickar du och handen öppnas.
3. Upprepa tills hunden inte längre försöker komma åt godbiten, utan genast flyttar bort huvudet.
4. Vänta tills hunden tar ögonkontakt innan du klickar.
5. Nu är det dags att erbjuda godiset från öppen hand. Om hunden försöker ta det stänger du blixtsnabbt handen tills hunden tar kontakt.
6. När hunden inte försöker ta godiset på egen tass lägger du till kommandot “nej” (med neutral, vänlig röst) när du sträcker fram handen, och “varsågod” (istället för klicket) när hunden är fri att ta godbiten. Lägg gärna till handtecken (en stoppande handflata för “nej” och en erbjudande gest för “varsågod” brukar komma naturligt).
7. När hunden automatiskt tar ögonkontakt så fort den hör “nej” kan du börja lägga godiset på golvet framför hunden, sedan mellan tassarna, på ena tassen, osv.
8. Sista steget är avståndsträning. Gör en inkallning förbi något trevligt. Försöker hunden ta godbiten / leksaken, hindra den med ett tydligt “nej”. När hunden har kommit säger du “varsågod” och springer tillsammans med hunden till belöningen. Börja med att ha frestelsen nära dig (så att du kan sätta foten över godiset / få tag på leksaken först om hunden bestämmer sig för att bryta mot reglerna), flytta den sedan längre och längre bort i takt med att du litar på hunden.

INSTRUKTIONSFILM